Du och jag Solen, tills skiljelinjen är nådd 
vid horisonten
   Av Tina Eriksson Ay

​

Det går inte att stå emot dina böljande tryckvågor som pressas emot mitt ansikte. Värmande runda böljande solvärme rör sig i cirklar och hänför sig framför mig. Du Solen! Är dina böljande runda varma cirklande strålar av värmen en kärlek till jordens överlevnad eller vänder du dig till bara mig ikväll?
Nu ikväll vill jag bara vara med dig och din värme och jag tänker följa dig tills du går ner i horisonten. Jag skriver till dig samtidigt som vi tillsammans följer varandra, du på ditt sätt och jag kommer att skriva till dig, sen kommer jag att blåsa ut det mot himlen så du kan läsa vad jag skrivit till dig en annan kväll. Jag skriver mina rader som jag samtidigt besatt stirrar dig rätt in i din mittpunkt, ögonen spricker nästan och det blir svårt att hålla fokus då dina cirklande värmande böljande strålar emot mig. Din glödheta värme ökar takten, nästan mer än vad jag klarar av, men jag håller blicken helt still och följer din takt. Ibland bildas det två cirklar som pumpar om vartannat emot ditt inre mitt, jag håller blicken still och rör mina fingrar mot tangentbordet. Om mitt finger kunde snudda dig, bränner jag mig då? Du är långt bort, jättelångt bort för att jag skall kunna nudda dig. Men du solen, dina strålar berör mig varje dag och det gör mitt liv tillfredställande. Pulsen från ditt inre och mina ögon som följt dig närmare horisonten, märker att himlen omkring dig ändrar form och färg. Din runda guldvarma form pulserar, men tiden är knapp och vi två har inte lång tid kvar idag. Jag märker att din puls avtar och den energi som du gett jorden under dagen börjar gå mot sitt slut. En annan kulör tar vid och sveper över dig, ikväll är det cerise som omfamnar dig. Tre fåglar flyger framför oss på himlen, du värmer dem längs deras flygrutt. Jag är ödmjuk och vill dela min värme med andra levande. Värme ger livet ett större perspektiv på jorden som vi alla borde få ta del av. Tack för att du delar dina glödheta strålar. Än är jag vaken, och ikväll tänker följa dig vid horisontens skiljelinje. Du håller mig vaken med dina kärlekspilar av värme, ditt inre guldfärgade hjärta slår fortsatt, dock långsammare efter varje minut vi har kvar, men det är förståeligt. Färger av grönt och cerise blandas på himlen, nu är det inte långt kvar, ja, jag har sagt det förut men nu är du verkligen på väg bort. Jag följer dig troget, tänker inte släppa taget om dig fastän mina ögon svider då jag inte för en sekund släppt dig med blicken. Mina fingrar rör av sig självt på tangenterna, om jag haft ett instrument hade jag spelat tillsammans med dig, men jag kan inte det, utan mina ord får komma till dig. Jag älskar din värme du sprider men visst din dag går mot sitt slut så även för dig som för mig, vi måste ta avsked från varandra. Jag både ser och känner att din puls har avtagit och din guldvarma inre kärna nu är helt stilla. Väldigt snart är det morgon för någon annan person att känna av din värme och närhet, men för dig och mig är det slutet på denna dag. Min värmande Sol. Fingertopparna vill försöka nudda dig igen och din guldvarma runda form är lika het och varm som en utlösande vulkan. Stoftet av vackra färger lägger sig om himlen nu, färgerna är inte lika starka som förut och kylan har tagit vid, men du har lämnat spår efter dig. Sakta stilla sjunker du djupare ner mot horisonten, efter några sekunder syns du inte längre vid horisontens skiljelinje.
”Vi syns väl imorgon.” ropar jag högt. Även om det är molnigt imorgon så vet jag att du Solen, värmer mig i smyg bland molnen.